Tant Augusta och tandläkare

21 maj, 2013 Av av Carl-Olov Holmström

För många år sedan hade jag en ”gamfaster” som hette Augusta. Hon var en av alla dessa kvinnor som aldrig gifte sig eller skaffade barn utan ägnade sitt liv åt att ta hand om andra. Någonstans mitt i livet så kunde hon med hjälp av ett litet arv och hjälp från sina släktingar flytta in i en egen liten stuga som hon skötte efter bästa förmåga. Augusta hälsade alltid vänligt på alla som kom på besök och hade man inte mycket goda skäl så skulle man stanna på kaffe, så var det bara. Skorpor och mandelkubb till vardags, bullar och finare kakor om det var helg eller om Augusta hade hunnit baka.

Augusta älskade kaffe och kakor och drack gärna en kopp kaffe ”på bit” även mellan kaffestunderna. Naturligtvis fick detta konsekvenser för Augustas tänder. De skall ha varit dåliga långt innan jag lärde känna henne men det dolde hon för både sig själv och för andra. Så fick Augusta hemhjälp, hon hade börjat bli gammal även om hon inte riktigt ville erkänna det, som hjälpte till med det som Augusta inte längre klarade av på egen hand. Hemhjälpen var en uppmärksam kvinna och såg genast att Augusta behövde hjälp med tänderna. Hon märkte att det gjorde rejält ont även Augusta själv inte ville erkänna det. Efter mycket samtal och lirkande gick Augusta till slut med på att träffa en tandläkare. På vägen dit erkände Augusta att hon mycket väl vetat att hon borde gått till tandläkaren för länge sedan, men att hon hade dragit sig för det eftersom hon var rädd för att det skulle göra ont.

När Augusta nu väl satt i tandläkarstolen var hon alldeles stum i hela kroppen och hon vred sig som en mask på en krok redan innan tandläkaren hade kommit in. Hemhjälpen, som hade följt med som ett stöd, försökte trösta henne och förklara att det den smärta som tandläkaren skulle kunna orsaka inte var i närheten av den smärta som hennes dåliga tänder orsakade henne varje dag. Men Augusta var helt förstörd och när tandläkaren väl dök upp så började hon med att skälla ut honom för att hon hade så ont och krävde att han skulle laga hennes tänder snabbt, smärtfritt och utan att hon märkte av det. Tandläkaren sa att det hade han kunnat göra om hon hade kommit till honom för 20-30 år sedan, nu skulle det tyvärr göra lite ont för att bli av med ”det större onda” som hon drogs med varje dag.

Augusta reste sig ur stolen, slet av sig haklappen hon fått på sig och skrek: Det var det jag visste, jag skulle inte gått hit! Jag visste att det skulle göra ont! Och så gick hon med långa och bestämda kliv till färdtjänstbilen…

Anmärkning: Augusta heter egentligen något annat och är egentligen en kommun inte långt härifrån.

(Först pubilcerad i Knallebladet april/maj 2013)